PRINSESSAN OCH SLAVEN – HUR KÄRLEKEN DÖDAR I AFGHANISTAN
Afghanistan där många folk analfabeter
men poesin alltid haft en strak ställning. Många folksagor och brev skrev med poesi. Här
en kärleks berättelse som fick ett tragiskt öde. Hon var en prinsessa som
förälskade sig i en slav och satt i fängelse för det av sin egen bror. Hennes mäts
kända dikt skrev hon där precis innan hon dog . hon skrev den på väggen med
sitt eget blod .
Kära Rabia,
Jag skriver till dig över seklerna, från de levandes land till dödens rik. Året är 2012 och enligt mina beräkningar mördades du för exakt ett tusen och sextionio år sedan. Du har den tvivelaktiga äran att vara det första kända fallet av hedersmord.
Du ska veta, Rabia, att jag inte bryr mig om din poesi. Jag vet att du är den första kvinnliga afganska poeten. Jag vet att du är känd, ett helgon och en berömdhet. Jag vet att män och kvinnor tillber dig vid din grav och att du fanns där när vårt språk persiska såg dagens ljus. Men låt mig säga dig att jag inte är intresserad av din poesi. När allt kommer omkring är alla en poet i detta land av kärlek, lögner och blod. Alla skriver poesi, till och med våra krigsherrar. Även våra flickor skriver poesi. Ibland skriver de i sina fängelseceller, andra gånger bakom lertegelväggarna i sina hem i byarna. Det finns till och med en radiostation för kvinnlig poesi och våra flickor smyger ut från köket för att ringa till stationen på sina mobiltelefoner och recitera sina dikter. De använder poesin för att berätta sanningen och för att beslöja den på en och samma gång. Vårt språk föddes som ett svar på fruktan. Den är full av tvetydigheter, perfekt för ett folk som inte vågar berätta sanningen. Alla flyr in i poesin och säger allt och ingenting. Det är en tvivelaktig form av mod. Låt mig säga dig, Rabia, att i mina ögon är poesin ynkryggarnas språk bland oss afghaner.
Jag är inte intresserad av ditt poetiska arv, de sju ghazalpoem och de enstaka verser du lämnade efter dig, inte ens de du skrev med ditt eget blod på väggarna i badrummet på platsen där du mördades. Jag är intresserad av den drypande sidan av din berättelse; av massakern och blodet. Jag är intresserad av din broder Haris, kungen som mördade dig. Han som gav order om att båda dina handleder skulle skäras upp. Han hade planerat mordet noggrant, och han älskade dig. Du var ju, trots allt, hans enda syster. Jag vill berätta för dig att det nu är år 2012 och afghanska bröder mördar fortfarande sina systrar. Vi är fortfarande kärleksfulla och passionerade, grymma och mordiska, på en och samma gång. Vi älskar, hedrar och omhuldar våra flickor, och vi sticker dem med kniv, vi bränner och dränker dem. Rabia, vi har inte förändrats, ska du veta, och blodbadet av kärlek och hat fortsätter.
Jag är intresserad av Baktash, din älskare. Legenden berättar att det var du som räddade hans liv. Det var krig (det är fortfarande krig) och du kom till hans undsättning på slagfältet. Du kom som en ryttare i rustning med ansiktet övertäckt. Enligt berättelsen, Rabia, skrämde dina skrik männen och fick kriget att stanna upp för en stund. När du grep tag i Baktash och förde bort honom från stridsfältet trodde soldaterna du var en ängel. Jag ler åt sättet som afghanerna skriver om dig på. Du var en högt flygande duva; en jungfru med rosenröda läppar och pärlemorvita tänder. Värst av allt är; du var en flicka vars fågel hjärta var inspärrat i en bur av kärlek. Du ska veta, Rabia, att vi fortfarande är fulla av plattityder.
Var han värt det? Jag vet hur du träffade honom. Det var en fest vid hovet, och eftersom du var en flicka fick du inte vara med. Du gick upp på taket, lockad av skrattet, musiken, och kanske av männens djupa röster. Du fick syn på Baktash, och betraktade honom från taket när han hällde upp vin, spelade musik och sjöng sånger. Han var lång och ståtlig, och du blev förälskad, vilken kliché! Du hamnade i trubbel där, Rabia. Baktash var din brors slav och hovunderhållare. En prinsessa förälskad i en slav? Endast över en broders döda kropp.
Vi är fortfarande sådana ska du veta, Rabia. Jag såg ett foto på en pojke och en flicka eftersom det delades och delades vidare på Facebook. Bildtexten löd: ”Den här pojken och flickan var vänner”. Deras kroppar hängde livlösa från ett träd, som om de var mogna, bortglömda frukter. En av kommentarerna som hade lämnats under bilden löd: ”Det är så här det ska vara!” Många andra män stämde in i detta, och flickorna teg. Om du levde nu ett millenium senare är chansen fortfarande stor att du skulle bli mördad. Afghanistan är fortfarande inget land för kärlek.
Legenden berättar att kärleken drabbade dig som en orkan när du fick syn på Baktash, den gjorde dig sjuk och förvandlade dig samtidigt till en duktig poet. Du var nu en flicka med en hemlighet och hemligheten förtärde dig. Berättelsen lyder, Rabia, att poesin strömmade ut ur dig med en sådan hämndlystnad att det var som om en damm hade brustit. Du vare sig åt, sov, eller drack. Du var nära döden, dumma flicka. Det var din barnsköterska som räddade dig. Hon övertalade dig med omsorg och medlidande att avslöja din hemlighet. Hon fick dig att lätta ditt hjärta, och på samma gång gjorde hon dig sårbar.
Du lyssnade på din barnsköterska och skrev ett kärleksbrev till Baktash. Jag ler när jag tänker på sättet som du målade upp en bild av dig i detta första brev. Legenden säger att du var vacker med förtrollande ögon, pärlemorständer, med rosenröda läppar, bla, bla, bla. Jag bryr mig inte om din skönhet, och kanske var du inte ens vacker. Kanske förskönade våra poeter dig, för vem tycker ändå om en berättelse om en ful, förälskad flicka, eller en alldaglig prinsessa? Jag bryr mig inte om ditt utseende, utan om den blodsutgjutelse som utmynnade av din kärlek.
Baktash var bara en ursäkt, någon slags gudomlig inspiration som fick Rabia att skriva poesi. Du förstår, Rabia, våra skriftlärda män, även de närmare vårt tidevarv, förvanskade din kärlek och förvandlade dig till en andlig sökare, en sufi. De säger att du i själva verkligheten älskade Gud, och inte hans ståtliga varelse av kött och blod. Det finns till och med en berättelse om att Baktash ivrigt kom fram till dig när han fick syn på dig i en folkmassa, men att du var kall och fientlig mot honom. Berättelsen lyder att du förvirrade honom och klargjorde för honom att det var inte var lust, utan kärlek du bar på, och att han inte skulle våga närma sig dig, utan nöja sig med att vara din inspirationskälla och mottagare av de otaliga kärleksbrev du bombarderade honom med. Du förstår, Rabia, det har sedan din död pågått en kampanj för att skydda ditt rykte, till och med från bortom din grav. Du var begåvad, och som den första kända afghanska poetissan blev du av historiskt värde. Men hur kan sådan betydelse kopplas till med en ung förälskad flicka vars egen bror dödade henne för att skydda sitt rykte? Så din berättelse redigerades för att ”rena” dig, och förvandla dig till en ”ärbar” helgonlik kvinna. Det är snarare så att det först är när människor är döda som vi verkligen börjar berätta lögner om dem.
Berättelsen lyder att du en dag stötte på Rudaki, den mest förnäma hovpoeten vid denna tid. Ni två samtalade i poesi, använde ex-tempore verser för att visa hur ni behärskade rim, sammansättning, metafor och antydning. Han imponerades av dig till den grad att han memorerade dina poem. Eller kanske hade ett öppet öra och gediget minne eftersom han var blind. Tappade du behärskningen i stundens hetta, Rabia, och avslöjade för mycket? Om kärlek kunde utläsas i ditt ansikte kunde han omöjligt se det. Men å andra sidan var han skarpsint, listig och intelligent och hade memorerat hela Koranen vid åtta års ålder, och han hade lärt sitt hantverk genom … bla, bla, bla.
Jag bryr mig inte om Rudakis poem, även om andra dyrkar honom. Jag är intresserad av hans del i din död. Legenden berättar att det var i festen efter striden (samma strid där du räddade Baktash) som Rudaki röjde din hemlighet. Var han för berusad för att hålla sin tunga i styr, eller var han avundsjuk på din begåvning med ord? Kanske både och. I vilket fall löpte hans tunga den natten och han började recitera dina poem. De samlade poeterna och krigarna var berusade och ohämmade och bad Rudaki tala ut. ”Säg, vems är de fina verserna?” Det var då ditt öde beseglades i din frånvaro, utan din kunskap. Det är så de gör mot oss, Rabia, de planerar ännu att mörda oss medan vi sover.
Det berättas, Rabia, att Rudaki utbrast (eller kanske valde han noggrant sina ord), ”Dessa fina verser tillhör Rabia, kung Ka'abs dotter, och låt mig säga er att det är fina poem bara för att prinsessan är förälskad i Baktash, slaven, av alla människor!”. Det var så här det gick till, Rabia, på natten, under en berusad fest i staden Bukhara, långt ifrån din hemstad. Rudaki förrådde inte bara dig, utan nedvärderade även din talang och utsatte dig för fara. Han var medbrottsling i planen att mörda dig. Jag vet att en del människor nästan dyrkar honom för hans poesi, men jag bryr mig inte om hans verser. Jag är intresserad av hur han, medvetet eller omedvetet, inledde den första fasen i sammansvärjningen att mörda dig. Låt mig säga dig, Rabia, att vi fortfarande inte kan anförtros hemligheter.
Din bror var där när Rudaki gjorde dig känd och ökänd på en och samma gång. Han lämnade festen utan att röja sina känslor, men inombords var han mordiskt förargad eftersom du hade ”vanärat” honom. Rabia, om du bara visste om hur din berättelse berättas idag i textböcker, i webbloggar och i gamla kvinnors berättelser, Tonen är faktamässig. Det finns ingen ära, ingen känsla av felaktigt handlande, utan bara den vanliga underkastelsen för det självgenererande blodbladet som prackas på oss som livets öde, som livets tragedi.
Så här lyder slutet av din berättelse: Din bror gav order om att du skulle föras till ett badrum och att båda dina handleder skulle skäras upp. Han bestämde att du skulle lämnas ensam i badrummet och att badrumsdörren skulle blockeras från utsidan med klippstenar. När blodet strömmade ur skärsåren i dina handleder, Rabia, hörde de dina skrik på utsidan, men ingen kom till din undsättning. Din kropp hämtades följande dag. Du var indränkt i blod, liksom väggarna i badrummet där du hade skrivit poesi genom att doppa fingrarna i dina egna pölar med blod.
Låt mig berätta för dig, Rabia, att du blev ofarlig i din död. De kallar dig den ”Persiska poesins moder” nu, trots att du dog ung, som en bedårad jungfru. Rabia, vi är fortfarande lögnare och blodbadet av kärlek och hat och poesin fortsätter flöda.
Vila i frid, Rabia.
Jag ville bara berätta att kärleken fortfarande dödar i Afghanistan.
