The Mirror of Afghanistan

Information and brief News about Afghanistan

In the mind of all of afghan children is always just the memories of the war .for the change of thiers mind first must delet the memories of the war then they can learn some other things to improve thiers socity .

Posted by Jalila Salime

Skicka med e-post BlogThis!Dela på X Dela på Facebook Dela på Pinterest

Senaste inlägg Äldre inlägg Startsida

Torture of afghan woman

A housband tried to cut off pregnant wifes tongue
Afghan man has been arrested for trying to cut off his
pregnant wife's tongue when he attacked her during an argument, police said on Wednesday.
The woman later lost her baby, police spokesman Sher Jan Durani said.
"The suspect is in our custody and his wife has been taken to a safe house. She has received eight stitches on her tongue," he said.
The man, identified only by his first name Saleh, reportedly attacked his wife with a knife during the argument on Tuesday in Balkh province, in the north of the country.
Physical abuse of women is rife in Afghanistan, where women are often seen as second-class citizens despite a Western-backed constitution that guarantees equal rights for both sexes.
In March, President Hamid Karzai indicated support for an edict by the Ulema Council, the nation's highest Islamic authority, saying "men are fundamental and women are secondary".

Earlier this month, the case of a tortured child bride whose treatment shocked the world led to three members of her husband's family being jailed for 10 years.
Sahar Gul, 15, who refused to work as a prostitute, was burned and beaten and had her fingernails pulled out while locked in the basement of her husband's house for six months.
According to figures by the British charity Oxfam, 87 percent of Afghan women report having experienced physical, sexual or psychological violence or forced marrige.

Mute

-------------------------------------------------------

child who was left alone after rape

A girl, approximately 10 years old, was found in northern Afghanistan kunduz province with speculations that she might have been kidnapped and sexually abused following torture signs on her body, according to the Women for Afghan Women (WAW) officials.

The girl, who is now unable to speak, is named Morsal who is currently sheltered in one of the safe houses in Kabul, which is funded by the WAW, the officials added.

"When she was sent to us from the ministry of social affairs, there were many signs of torture on her body," said Benafsha, regional head of WAW.

"She screams while sleeping and calls out for her mother," according to the safe house workers. "Mom is the only word that comes out of her mouth."

Despite many efforts, the safe house officials said they have been unable to find her family.

According to Benafsha, Morsal was first entrusted to a family in Kunduz and after eight months the family returned Morsal back to the shelter.

According to a recent statement by the Ministry of Women's Affairs (MoWA), over the past seven months more than 2,000 cases of violence and sexual abuse against women and girls were registered at the ministry.

Fördjupning Afghanistan

I Afghanistan finns många folk, klaner och religiösa riktningar, och det har alltid varit svårt att styra landet som en sammanhållen stat. De krig och konflikter som utspelats sedan 1978 har splittrat landet ytterligare. Inga ledare har hittills lyckats upprätta en stark centralmakt med full kontroll över klanledarna ute i landet.
I över 4 000 år har Afghanistan varit en korsväg för folkvandringar, erövringståg och handel mellan västra, södra och centrala Asien. Befolkningen har utvecklats till en etnisk och språklig mosaik av grupper med skilda sedvänjor.

Den dominerande folkgruppen, pashtunerna, utgör omkring 40 procent av invånarna.

En fjärdedel av afghanerna är tadzjiker och i norr finns också uzbeker, turkmener och kirgizer. Hazarerna är ett mongoliskt folk i det centrala höglandet. Därutöver finns ett stort antal mindre folkgrupper.

Nästan alla är muslimer och 85 procent är sunniter. Hazarerna och en del av tadzjikerna är shiiter.

Först mot slutet av 1800-talet fick landet en någorlunda fungerande centralregering.

Den pashtunske hövdingen Ahmed Shah räknas som den afghanska statens grundare sedan klanhövdingar utropat honom till kung 1747.

Helt fritt först 1919
På 1800-talet konkurrerade Storbritannien och Ryssland om inflytande, men afghanerna gjorde hårdnackat motstånd och 1919 erkändes Afghanistans fulla oberoende.

Mohammad Zahir Shah, som blev kung 1933, försökte försiktigt modernisera landet och driva en alliansfri utrikespolitik. Utvecklingen påskyndades när hans kusin Mohammed Daoud blev premiärminister 1953, och en modern armé byggdes upp främst med sovjetisk hjälp.

1973 störtade Daoud kungen och utropade sig till president, men hans diktatoriska metoder gav honom många fiender. 1978 mördades han i en blodig militärkupp som förde kommunistledaren Nur Muhammed Taraki till makten.

Taraki ville snabbt modernisera Afghanistan i socialistisk riktning. Det väckte konservativa klanledares och muslimska prästers vrede och snart utbröt revolter på olika håll.

Också kommunistpartiet var djupt splittrat och medlemmar av en mer sovjetvänlig fraktion rensades ut. Hösten 1979 mördades Taraki av sin premiärminister Hafizullah Amin. Därefter ökade motsättningarna ytterligare.

Sovjetisk invasion 1979
Av rädsla för att den kommunistiska regimen skulle falla beslöt den sovjetiska ledningen att ingripa. De sovjetiska styrkorna invaderade Afghanistan vid jultid 1979. Hafizullah Amin dödades och Babrak Karmal, ledare för partiets prosovjetiska fraktion, blev president. Men den sovjetiska insatsen i Afghanistan blev inte någon snabb aktion för att återställa ordningen. Runt om i landet grep olika grupper till vapen i islams namn och de fick snart hjälp från utlandet.

Främst var det USA, Pakistan och Saudiarabien som hjälpte de islamiska motståndskämparna, mujahedin, med pengar och vapen. Dessutom strömmade tusentals unga frivilliga till från andra muslimska länder. Konflikten blev både en avgörande kraftmätning i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen och den första samlande frågan i modern tid för radikala islamister.

Kriget blev långt mer påfrestande än sovjetledarna hade räknat med. Trots att ockupationsstyrkan svällde till över 110 000 man kunde den inte få bukt med motståndsgrupperna, som fick alltmer avancerade vapen. Kriget blev också en tung politisk börda för Sovjetunionen. Omvärlden fördömde ockupationen, och även på hemmaplan växte motviljan mot att unga ryssar skulle offra livet i främmande land för en svårbegriplig sak.

Lidande civilbefolkning
För Afghanistans civilbefolkning innebar kriget en enorm förödelse och ett stort lidande. Över en miljon människor beräknas ha dött, flera miljoner andra måste fly och jordbruket föröddes. Den sovjetstödda regimen blev alltmer isolerad, samtidigt som motståndsrörelsen hela tiden värvade nya anhängare.

Kampen mot ockupationen fördes från början av en mängd olika grupper med rötter i skilda folkgrupper, men efterhand utkristalliserades sju större sunnimuslimska grupper som alla hade Pakistan som bas. De viktigaste ledarna var den pashtunske krigsherren Gulbuddin Hekmatyar samt tadzjikerna Burhanuddin Rabbani och Ahmed Shah Massoud. Det fanns dessutom shiamuslimska grupper med högkvarter i Iran.

När Michail Gorbatjov hade blivit ledare i Sovjetunionen byttes Karmal 1986 ut mot Mohammad Najibullah Ahmedzai som försökte en mer försonlig framtoning, men motståndet fortsatte.

1988 nåddes efter några års förhandlingar genom FN-medling ett avtal om sovjetiskt uttåg ur Afghanistan. USA och Sovjetunionen skulle gemensamt garantera landets oberoende och flyktingarna skulle få återvända. De sista sovjetiska soldaterna lämnade landet i februari 1989, men först tre år senare föll Najibullah-regimen.

De islamiska partierna som tog över kunde inte komma överens, och snart var ett förödande inbördeskrig i full gång. Hela landet föll samman. Kabul och andra städer sköts i ruiner.

Talibanerna tar över
När en ny väpnad rörelse som kallades talibanerna började rensa upp i gangsterväldet i söder 1994 välkomnades den av krigströtta landsmän på den pashtunska landsbygden.

Talib är ett arabiskt ord som betyder ”den som söker religiös kunskap” och de flesta talibanerna var unga koranstuderande från flyktinglägren i Pakistan. Deras ledare Mohammad Omar stöddes av extremt konservativa pashtuner och av islamister i Pakistan, liksom i hemlighet av den pakistanska militära säkerhetstjänsten ISI.

Talibanrörelsen växte snabbt och den ene krigsherren efter den andre anslöt sig till den. Talibanerna erövrade först Kandahar, sedan Herat och 1996 Kabul. Den gamla regeringen flydde och talibanerna tog makten.

De upprättade en extremt konservativ regim som krävde blind underkastelse under de lagar och regler de uppställde. Allt som verkade västerländskt och syndigt förbjöds. Män måste låta skägget växa och kvinnor måste bära heltäckande slöja, burka. Kvinnor förbjöds också att arbeta utanför hemmet och flickor fick inte gå i skolan efter lågstadiet.

Grymma kroppsstraff infördes för alla möjliga förseelser.

Talibanerna fick aldrig kontroll över hela Afghanistan och efterhand växte också omvärldens motvilja mot deras reaktionära styre. Till slut var deras enda vänner Pakistan samt den saudiske miljonären och finansiären Usama bin Ladin och hans terrornätverk al-Qaida.

Usama bin Ladin hade hjälpt till att rekrytera frivilliga till kampen mot den sovjetiska ockupationen. Många av dessa krigsveteraner bildade kärnan i al-Qaida.

När USA pekade ut bin Ladin som ansvarig för sprängattentat mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 blev talibanerna indirekt stämplade som terrorister.

USA anfaller
Efter terrorattentaten i USA den 11 september 2001 riktades misstankarna nästan omedelbart mot al-Qaida. USA begärde bin Ladin utlämnad, men talibanerna vägrade.

Med FN:s samtycke började amerikanska och brittiska flygplan i oktober bomba Afghanistan. Tack vare USA-alliansens flygunderstöd kunde den tidigare mujahedin-regimens styrkor snabbt trasa sönder talibanernas frontlinje och efter några veckor drevs deras regering ut ur Kabul.

I slutet av november landsatte USA marinkårssoldater i söder, och efter ett par veckors strider var talibanväldet slut. Däremot lyckades inte den USA-ledda alliansen, kallad Operation Enduring Freedom (OEF), tillfångata vare sig bin Ladin eller mulla Omar. Först 2011 spårades och dödades bin Ladin i Pakistan.

I december 2001 samlade FN afghaner från olika riktningar och folkgrupper i Bonn i Tyskland för att tillsätta en provisorisk regering. Till ny ledare utsågs Hamid Karzai, en välutbildad pashtunsk klanledare med gott anseende hemma och i USA, där han vistats och skaffat sig politiskt stöd.

Afghanistan utlovades ett omfattande bistånd. Efter mer än tjugo års krig var förödelsen stor, och det rådde brist på mat, bostäder, sjukvård och utbildning.

Sommaren 2002 valde en "loya jirga", en traditionell rådsförsamling, Hamid Karzai till interimspresident, och en övergångsregering med deltagare från de största etniska grupperna godkändes.

En ny författning antogs i början av 2004. Den banade väg för presidentval i oktober samma år, då Karzai vann med drygt 55 procent av rösterna.

Det första valet till parlamentets underhus och provinsernas församlingar hölls i september 2005. Inga politiska partier fick delta, men de invalda motsvarade rätt väl folkgruppernas inbördes storlek. Bland ledamöterna fanns också tidigare krigsherrar och avhoppade talibaner. Ett 60-tal kvinnor valdes in med hjälp av kvotering.

De första åren efter 2002 behärskade Karzais regering i stort sett bara huvudstaden. Resten av landet styrdes av krigsherrar som bara formellt kallade sig lojala mot regeringen.

Svenska soldater
En fredsstyrka med FN-mandat, International Security Assistance Force (Isaf), hade redan kring nyåret 2002 sänts till Kabul för att skydda regeringen och upprätthålla ordningen. Högsta befälet för Isaf tilldelades Nato i augusti 2003.

Sedan FN gett Isaf mandat att utökas och stationeras även utanför Kabul sattes några baser under 2004 upp i landets relativt lugna norra del. Sverige fick ansvaret för fyra provinser med bas i Mazar-i-Sharif.

I enlighet med de utländska styrkornas planerade utmarsch ur Afghanistan 2014 överlämnade Sverige 2010 ansvaret för sina provinser till de afghanska myndigheterna. Den svenska styrkan, som 2009 var uppe i 500 soldater, hade i april 2014 enligt Isaf bantats till 270 man.

Det väpnade motståndet upphörde bara en kortare period efter talibanernas nederlag, och redan under 2002 förekom attacker mot den nya regeringen, de utländska styrkorna och biståndsarbetare.

Den amerikanska ledningen har kritiserats för att ha varit mer inriktad på militära än politiska och sociala lösningar i Afghanistan. Flera gånger har USA:s och Natos flyg dödat civila. Upprepade gånger har Karzai kritiserat sådana attacker, som bara ökat afghanernas traditionella motvilja mot både centralregeringen och den utländska närvaron.

Långdragen konflikt
Afghanerna, särskilt på landsbygden, upplevde inte några större förbättringar under de första åren med en demokratiskt vald regering. I söder och sydost kunde allt fler talibaner, som återvänt från Pakistan, röra sig tämligen fritt och vinna nya anhängare – även om byborna i många fall även lockades med pengar eller utsattes för hot.

Den lönsamma odlingen av opiumvallmo mer än fördubblades efter talibanregimens fall, och Afghanistan svarar idag för cirka 90 procent av världens opium. Olika försök att förmå bönderna att odla andra grödor har bara haft begränsad framgång.

I provinserna i söder och öster blev det från 2006 allt mer uppenbart att konflikten skulle bli långvarig. Talibanerna genomförde raketbeskjutningar och regelrätta militära anfall mot armén och de utländska trupperna. Efter mönster från Irak började de också utföra självmordsattentat, vilket ofta drabbade civilbefolkningen. Även anställda inom FN och internationella hjälporganisationer råkade ut för mord och väpnade överfall.

Under 2006 övertog Nato huvudansvaret för den militära insatsen i större delen av landet. Över hälften av USA-soldaterna ställdes under Isaf/Nato-befäl, medan en reducerad USA-ledd styrka (OEF, se ovan) ägnade sig nästan helt åt att jaga terrorister på båda sidor av gränsen mot Pakistan.

Under andra halvan av 00-talet ökade den utländska närvaron stadigt. Från sommaren 2008 till juni 2010 växte Isaf från cirka 53 000 till nästan 120 000 man. USA:s insats i Isaf ökade från cirka 17 000 till 78 000 man. OEF uppgick till minst 20 000 man.

Trots miljarder dollar i bistånd har afghanska folket sällan upplevt några avgörande framsteg – avsevärda delar av biståndet har förskingrats. Det har också rått problem med bristande samordning och misstag i insatserna från omvärlden.

Korrumperad regering
Sedan länge hade även Nato-länderna varit missnöjda med Karzairegeringens ineffektivitet och korruption, och flera ledare i Nato-länderna hade gärna sett att Karzai förlorade det presidentval som hölls i augusti 2009. Men efter ett val som präglats av grovt fusk utropades han ändå till segrare, med kraftigt minskat anseende.

Trots en intensiv uppbyggnad av den afghanska armén (som bestod av närmare 300 000 man 2013) och en upprustning av poliskåren har säkerhetsstyrkorna fortfarande låg standard. En stor del av soldaterna och poliserna är analfabeter och många missbrukar droger. Särskilt poliskåren anses genomsyrad av korruption och misstänks också vara infiltrerad av talibanerna. Både armén och polisen besväras av omfattande avhopp.

Upprepade gånger sedan 2003 har Karzai sagt att han vill försöka övertala ”moderata” talibaner att upphöra med våldet och ta en plats i politiken. Även bland västmakterna har sedan 2007 insikten vuxit om att kriget inte kan vinnas militärt.

Vid en konferens i Kabul i juli 2010 med deltagare från Nato/Isaf-länderna beslöts att stödja Karzais försök att förhandla med talibanerna och att ge de afghanska styrkorna ansvaret för säkerheten i hela landet senast i slutet av 2014.

Förlusterna för Nato-styrkorna ökade stadigt fram till 2010, då 711 soldater miste livet. Därefter har dödstalen sjunkit, i takt med att styrkan har minskats och afghanerna själva tagit över allt mer av de stridande uppgifterna. Antalet afghanska civila dödsoffer har dock fortsatt att öka. Enligt FN dödades nästan 3 000 civila under 2013, vilket var 7 procent fler än 2012.

Från juni 2013 stod hela landet formellt under inhemskt befäl. I september 2014 var den Natoledda styrkan nere i drygt 41 000 soldater.

Talibanerna bidar sin tid
Försök, även från USA:s sida, att förhandla med "moderata" krafter inom talibanerna ser ut att ha runnit ut i sanden. Ingenting tydde 2014 på annat än att de allt starkare talibanstyrkorna bara väntade på att utsträcka sitt inflytande efter Natos uttåg.

De senaste åren har talibanerna och andra väpnade rörelser gång på gång visat att de kan utföra attentat även på de mest välbevakade platser.

Samtidigt som USA och dess allierade förberett sin militära reträtt från Afghanistan har landet utlovats fortsatt ekonomiskt stöd till åtminstone 2024. Afghanska arméns och polisens förmåga att skydda samhället är dock ifrågasatt och västmakterna vågar inte helt lita på deras lojalitet.

Efter en konfliktfylld och utdragen valprocess kunde förre finansministern Ashraf Ghani utropas till ny president efter Hamid Karzai i september 2014. Dagen efter det att han tillträtt skrev han under ett avtal om att USA får behålla cirka 10 000 soldater i Afghanistan efter den internationella styrkans utmarsch vid årets slut. Karzai hade vägrat skriva under, eftersom USA krävt garantier för att amerikanska soldater som anklagades för eventuella brott skulle rannsakas i hemlandet

Sidor

Startsida

Temat Enkel. Temabilder från luoman. Använder Blogger.