Den olyckliga afghanska kvinnan                                            Jalila Salime

På universitetsbussen var det som vanlig fullt i Kabul city.  Jag satt på bussätet mellan två studenter. De hade det lika obekvämt som jag eftersom vi satt tre personer på två små säten.  I alla fall var vi lyckliga för att vi hade fått platser att sitta på. Ofta fick några studenter stå i bussen

Bussen körde om och jag satt vid ett fönster och tänkte på problem som vi hade upplevt i vårt land och vårt svåra liv. Plötsligt såg jag en flicka med ovanliga kläder som stod vid sätet där vi satt. Hon såg  väldigt orolig och ledsen ut , som om hade väldiga smärtor

Jag såg länge på henne men hon stod i sina egna tankar och jag tänkte att hon såg ut att vara väldigt upptagen med sina problem. Jag blev nyfiken på henne iakttog henne länge men hennes ögon stirrade bara på en punkt som om hon tänkte och tänkte.  Hon intresserade mig mycket och det var mycket viktigt för mig att försöka förstå hennes problem och vilken smärta som gjorde henne så deprimerad.

Till slut reste jag mig och erbjöd henne att sitta på mitt säte. Hon satte sig på min plats och sa med lugn och låg röst ”tack ”.Jag försökte börja tala med henne. Jag presenterade mig och sedan började jag prata med henne. Hennes namn var Laila och hon bodde ensam. När hon sa att hon bodde ensam blev jag förvånad och tyckte det var väldigt konstigt. I vårt land kan inte kvinnor, särskilt inteunga kvinnor, bo ensamma i ett hus.

Jag blev förvånad och mer nyfiken på hennes livs historia

Jag kunde inte stå ut med att vara tyst längre. Till slut började jag prata om hennes utbildning och då började hon berätta..

Laila var 25 år gammal. Hon hade fyra syskon, tre systrar och en bror. Syskonen bodde alla tillsammans med sina föräldrar trots att deras bror som var äldst var gift.

Laila var en lugn och fundersam kvinna. Hon var inte pigg och fräsch som andra 25 år gamla kvinnor. Hon brydde inte sig om sina kläder och sitt utseende som andra kvinnor Hon var en enkel och fundersam kvinna som inte klädde sig inte så snygga och moderna kläder När jag frågade om hennes familj blev hon tyst  stund och tårarna syntes i hennes ögon när hon berättade om sin familj.

När kriget började blev vi tvungna att flytta till ett annat ställe i Kabul dit kriget ännu inte hade spritt sig. Vi gömde oss in en höghuskällare en månad. Källaren var fuktig och mörk. Det lukade illa. Luften var dålig men mycket folk gömde sig där.  vi hade också tagit dit mat men det räckte inte till vår stora familj trots att min brors fru var gravid också. Vi var tvungna att snåla med maten. Min brors fru hade mycket besvär och hon kunde inte ligga på det fuktiga golvet. Hon satt upp under en lång tid,  ibland låg hon ner. Under den tiden blev flera barn sjuka och dog. Min pappas sjukdom hade blivet sämre dag för dag. Min mamma var inte heller frisk. Hon hade besvär när hon andades.  Vi blevtvingade att lämna källaren och flytta till en skola där många människor gömde sig men det var inget säkert gömställe. Bomber exploderade och många människor dog under tiden vi var där.

 När vi var i skolan började min svägerska att få värkar. De var dags för förlossning men vi kunde inte hjälpa henne. Trots att vi visste att det var mycket farligt att försöka ta sig till sjukhuset tvingades min bror att ta risken för att rädda sin fru och sitt barn .

De gick ut men de kom aldrig tillbaka. Ett år senare när det fanns listor på sjukhuset över människor som hade dött i kriget upptäckte vi att de hade dött på väg till sjukhuset.

Efter flera veckor flyttade vi hem till vårt hus tillsammans med min sjuka mamma och min förlamade pappa och mina yngre systrar.

Min pappa hade inte kunnat stanna på grund av  besvär med benen. Han hade blivit handikappad på grund av att han drabbades av reumatisk sjukdom under lång tid utan att  få behandling.  Hon fortsatte berätta med tårar i ögonen.

- Jag kunde inte hjälpa honom att besöka läkare eftersom det var krig och en mycket farlig situation. Laila grät mycket när hon berättade om sin pappa. Hon fortsatte med tårar i ögonen.

-Min mamma var inte frisk nog att kunna hjälpa pappa. Hon fick svåra psykologiska problem när min bror försvann. Hon slog sig alltid och gick ut ur i huset mitt i natten. Med detta problem kände jag och mina systrar oss helt ensamma. Ibland på natten hämtade jag min mamma när hon gick omkring på gatorna. Vi hade också väldigt stora ekonomiska bekymmer. Vi hade inget att äta och jag tänkte att jag måsta göra något för att kuna hjälpa min familj.

Jag bestämde mig för att åka till våra släktinger som bodde långt från Kabul  och jag tog många risker när jag åkte ensam för att kunna hjälp min stackars familj, min sjuka pappa och mamma och mina stackars systrar.

När jag kom tillbaka till min familj önskade jag att kunna hjälpa min familj och mina sjuka föräldrar men tyvärr såg jag att mitt hus inte fanns kvar längre.

Området hade förstörts och min familj hade försvunnit. Efter min pappa, min mamma och mina syskon var inte minsta spår.

Jag kom tillbaka till vårt hus för att säga till mina föräldrar att vi skulle åka därifrån till en annan plats utanför Kabul för att rädda oss själva undan  kriget men de hade dött i en bombexplosion i vårt hus som hade rasat.

När jag såg att vårt hus hade rasat kunde jag inte tro att det var vårt hus som förstördes. Jag var i chock och bara stirrade och kunde inte andas riktigt. Jag kunde inte röra mig på flera minuter.  Under lång tid stod jag kvar på samma plats och stirrade på det  raserade området. Plötsligt kände jag att mina ögon mörknade. Efter flera timmer vaknade jag själv på sjukhuset men jag fattade ingenting av vad som hade hänt med mina föräldrar och mina syskon.

Av det som förut varit vårt hus fanns bara stenar och dammhögar kvar. Vårt hus som hade varit ett vackert hus var totalt förstört genom en explosion.

Jag ville inte tro mina egna ögon. Jag stod länge kvar och väntade att mina syskon skulle komma till mig. Men alla var försvunna.

Efter ett år fick jag veta att de begravts under huset som var en dammhög.

Jag planerade att jag skulle hjälpa min familj att flytta till en trygg plats för att min mamma och pappa var sjuka. De väntade bara på mig att hjälpa dem. Jag känner mig helt förkrossad och bär en djup smärta i mitt hjärta.

Hon kunde inte koncentrera sig,  hon blev helt ensam och visste inte vart hon skulle gå eller hur livet skulle bli för henne.

Jag såg inte Lila längre på väg till universitet som förut. Jag visste inte vad som hade hänt med henne. En dag satt jag i bussen som vanligt mellan två studenter på ett dubbelsäte Bussen körde om och eftersom många stod vid mitt säte kände jag mig lite obekväm med mycket tunga kläder .

På bussen var det fler manliga  studenter än  kvinnliga. Dessa kvinnor bar  speciella, tunga och långa afghanska traditionella kläder som täckte hela kroppen .

Jag var också klädd i burka vilket brukade irritera min kropp och mitt ansikte eftersom jag inte kunde  se ordentligt genom nätmaskorna. Jag svettades i varmt väder. Trots att jag satt vid fönstret i bussen kunde jag inte få luft därför att jag var helt täckt av  en burka.

 Lila hade likadana kläder och därför kunde vi inte känna igen varandra i bussen.

Bussen körde om och jag fortsatte i mina tanker.  Eftersom det var mycket folk på bussen kunde man inte andas frisk luft, det var mycket varmt och jag räknade sekunderna som var kvar tills jag var framme.

Vid mitt säte stod flera kvinnor. De var mycket plågade av värmen i bussen. En kvinna som också verkade mycket sjuk stod vid mig. Jag var lite irriterad och tänkte att hon kanske hade kroniska psykologiska problem.  Jag såg förskräckt på henne flera gångar för att hon var så irriterad av den heta luften på bussen. När hon äntligen orkade ta av sin bleka, svart a sjal såg jag henne plötsligt och blev så förvånad över att det var hon, Lila, som jag hade träffat flera år tidigare. Hennes ögonhålor var djupa och hennes ansikte var så konstigt och gulaktigt.  Hon hade blivitl mycket mager och såg ut som gammal kvinna. När hon tagit av sin sjal drog hon ett djupt andetag och stirrade ut genom bussfönstret . Jag ställde mig upp och tog hennes hand och erbjöd henne att sitta bredvid mig på mitt säte.  Hon blev förvånad när jag tog hennes hand och presenterade mig igen.

Lila var så glad att träffa mig igen. Hon berättade om tiden när hon lämnat Kabul och tvingats att bo i en mindre by med sina släktingar som inte var snälla mot henne. Lila hade svårt att prata om detta,  hon tog pauser och andades djupt med jämna mellanrum medan hon berättade.           …fortsättning följer